I 20 år har vi varit tillsammans, Melissa och jag. Man växer ihop när man umgås i så många år. Vi har till och med börjat få gråa hår samtidigt.

Hon är hästen som varit med under min långa resa där jag omvärderat det mesta som jag tidigare tyckte var självklarheter i min ridning och min hästhållning. Hon har lärt mig så mycket och hon har fått stå ut med så mycket av min okunskap. När jag tänker tillbaka på alla år som vi har haft tillsammans blir jag nostalgisk och oändligt tacksam mot denna underbart vänliga häst.

Förr red jag för att tävla och hade inte en tanke på att titta kritiskt på tävlingsridningen och vad den emellanåt gör mot hästarna. Melissa ställde snällt upp på detta. Vi hann inte göra så många starter, men det blev vinst eller placering på varje start. Men snart kom problemen i form av ledinflammationer. Viloperioder avlöstes av träningsperioder, men varje gång hon började komma i form så kom problemen tillbaka. ”För dåligt hästmaterial” tyckte många, inklusive veterinärer som tyckte att hon skulle dömas ut. Jag kunde inte köpa det resonemanget utan började se mig om efter ett annat sätt att träna, och fann akademisk ridkonst.

Melissa fick nu finna sig i att vara med om mina första trevande steg inom AR och hon ställde snällt upp även på detta. Hanna Engström var en fantastisk guide in i detta nya, annorlunda sätt att se på vad ridning är och vad hästens roll i ridningen är.

Det var första steget mot ett helt nytt sätt att se på min häst, och det ena gav det andra. Har man väl börjat tänka i nya banor så vill det liksom inte stanna. Melissa är också hästen som varit med när jag tänkt om i fråga om uppstallning av hästar och nödvändigheten av att sko dem. Även där hade jag mycket att lära, och Melissa var den som fick svara på om jag gjorde rätt vartefter jag lärde mig mer och mer. Hon är också anledningen till att jag utbildade mig till hästmassör, eftersom jag insåg att jag med massagen kunde hjälpa henne med alla de spänningar hon dragit på sig tidigare.

Lek i snön.

Mycket blev nog rätt, för några hältor har hon inte haft problem med sedan jag började med AR, lösdrift och barfotagång. Hon har varit med mig på många kurser, både i Sverige och när jag åkt som veckoelev till Bent Branderup i Danmark. Hon har varit med på uppvisningar och inte minst tog vi oss hela vägen till ett riddarprov 2007.

Uppvisning på Hertig Karls marknad 2008.

Veckoelev hos Bent Branderup.

Melissa och jag under riddarprovet.

Från riddarprovet

Idag är hon 21, egentligen inte jättegammal, men hennes tidiga liv, både träningen och en olycka, har satt spår i hennes kropp. Idag är hon deltidspensionär. Hon älskar uteritter och löshoppar gärna. Jag jobbar henne från marken ett par dagar i veckan för att hålla henne så mjuk som möjligt i kroppen.

Snögalopp!

Löshoppning är en favorit!

Hennes viktigaste uppgift numera är att vara den som ger stabilitet till vår hästflock. Sammy och Heroe kan tjafsa hur mycket de vill om vem som ska bestämma, för när det kommer till kritan är det ändå Melissa som styr över flocken. Hon är pigg och glad och verkar trivas med livet. Jag hoppas att hon får var med oss länge än!