Jag heter Anna Lindh och är omåttligt förtjust i hästar, som i  mina ögon är de vackraste, vänligaste och mest lojala djur som finns.

Jag utbildar hästar och ryttare inom ramen för den Akademiska ridkonsten. Hästar ska utbildas med klokskap, mjuka medel och en tydlig röd tråd. Hästen låter sig ledas av ryttaren, men blir aldrig bara ordermottagare, utan ses som en fullvärdig partner. Hästens lösgjordhet och bärkraft är alltid i centrum.

Jag har hållit på med hästar i ca 40 år, arbetat på ridskola och i tävlingsstall, själv tävlat en del, instruerat i dressyr och hoppning, ridit andras och egna hästar. Genom åren har jag sett hur mycket bekymmer många har med sina hästar, de protesterar, stänger av eller går sönder. Detta har lett till mycket läsning, funderande och diskuterande kring hästar, ridning och hästhållning. Men ingen tycktes veta eller ibland ens bry sig om vad som egentligen var fel. Men så i början av det nya seklet kom två för mig avgörande händelser: Jag kom i kontakt med den Akademiska ridkonsten och jag utbildade mig till hästmassör. Här var pusselbitarna jag saknat, och de passade bra ihop med varandra. Massagen gav mig insikt om hur dåligt många hästar mår i sin kropp och hur man kan hjälpa dem, och den Akademiska ridkonsten gav mig insikt om hur man kan rida för att det inte ska bli på det viset.

Min första tränare inom den Akademiska ridkonsten var Hanna Engström, som verkligen öppnade vägar till nya världar för mig. Numera tränar jag för Bent Branderup, som alltid lyckas hitta precis rätt detalj för att vi ska komma vidare. I mars 2006 gjorde jag mitt väpnarprov, och i april 2007 red jag riddarprovet. Jag är stolt över att ha gjort precis det som Bent säger att man kan, nämligen att rida en sjuk häst frisk!

Jag har ridit många hästar åt andra, och haft egen häst sedan 1979, med ett kort uppehåll någonstans på 80-talet. På dessa drygt 30år har jag haft tre egna hästar, nr två och tre har jag fortfarande i min ägo, ingen storförbrukare alltså. :-)

Min syn på hästhållning har genomgått stora förändringar sedan jag började hålla på med hästar på 70-talet. De ridskolehästar jag då var i kontakt med stod inne (ofta i spiltor) från augusti till juni, för att sedan släppas på grönbete under juli. Inget konstigt med det, så gjorde många på den tiden. De var skodda fram men aldrig bak. Sådan ”lyx” kostade man bara på de fina privathästarna. I många år hade jag själv mina hästar uppstallade (dock med daglig utevistelse) och skodda, och funderade inte så mycket över det.

Men även på detta område började jag så småningom fundera på varför vi gör som vi gör med våra hästar. Jag umgicks med tanken på både lösdrift och barfotagång under mycket lång tid utan att göra slag i saken, förmodligen för att det är svårt att vara den som bryter ett mönster. Runt mig fanns just då ingen som var intresserad av detta, så jag fortsatte att göra som ”alla andra”. Men tankarna gav sig inte, så jag började läsa på om hur skoning och uppstallning egentligen påverkar hästarna. Med de kunskaper jag fick kunde jag inte längre fortsätta som tidigare. Man ska aldrig säga aldrig, men idag har jag svårt att tro att jag skulle låta sko en häst igen, eller ha den uppstallad. När det gäller lösdrift håller ju även den moderna hästforskningen på att slå fast att hästarna mår bättre av det.

Sedan 2003 ger jag lektioner och har helgkurser i Akademisk ridkonst. Det ger mig tillfälle att kombinera mina två största intressen – hästar och pedagogik. Jag är lärarutbildad och har jobbat med lärande och pedagogik sedan 1986. Detta inom så skilda områden som mellanstadielärare, ridinstruktör, IT-pedagog, utbildare och utbildningsledare på studieförbund och speciallärare på resursskola för ungdomar med psykosociala problem. Nu arbetar jag som biträdande skolledare inom Nyköpings gymnasium.

Det är viktigt att vara utmanande mot etablerade ”sanningar” och ”så här har vi alltid gjort”-mentalitet, men lika viktigt att vara ödmjuk inför att mina sanningar inte är de enda, och att livet kan komma att ge mig erfarenheter som gör att jag ändrar uppfattning på vissa områden.
Men en sak vet jag helt säkert – i min ridning finns det inget mål som är viktigare eller står högre än att jag och min häst har roligt tillsammans varje dag. Det vill jag förmedla i min undervisning.