Nina Skäre
Min resa mot den akademiska ridkonsten började för tio år sedan och kommer att fortsätta resten av mitt liv.

För tio år sedan köpte jag ”Misse”, som var en stooor missförstådd valack med halvblodspapper och en säregen stamtavla (halvblod, fullblod, arab och travare). Jag började i samma veva som jag köpte Misse att leta efter en annan typ av hästhantering och ridkonst.

Misse tvingade mig med sällan skådad bestämdhet att lära om och lära rätt. Han ägnade det första året jag hade honom åt att endast gå med på att rida ut i skogen eller hoppa, när han inte stod på bakbenen på ridvolten, ryggade i små cirklar (han var svag i vänster bakben så när han ryggade gick han inte rakt bakåt, utan bara runt, runt, runt i cirklar) eller skakade på huvudet upp och ned så fort jag försökte kommunicera med honom. Han var så övertygad om att han inte kunde göra rätt, att han med liv och lust gick in för att göra fel. För honom kvittade det – människor hade lärt honom att han fick stryk oavsett vad han gjorde.

Han såg ut som han ville ta livet av varje människa som kom i hans närhet. Sparkade bak och högg fram – men inte en gång under de sju år jag hade honom så skadade han mig eller någon annan! Han ville inte skada någon. Han ville bara skrämmas, så han fick vara ifred.

Misse fick på grund av sitt förflutna regelrätta psykoser då han kastades tillbaka till händelser tidigare i hans liv om man gjorde något som påminde honom om hur han hade haft det. Om man sopade stallgången, tog i en grep, höjde ett spö. Han var resultatet av människors okunskap och grymhet och alltsammans gjorde att jag lovade mig själv att söka nya vägar inom ridning och hästhantering.

Det tog mig två år innan jag fick ta i hans huvud ordentligt och ungefär lika lång tid innan jag fick honom att lita på att jag var på hans sida. Jag försvarade honom med en dåres envishet och kärlek.

Misse blev till sist en fin tävlingshäst i hoppning. Han njöt av varje tävling, övertygad om att alla var där för att titta på honom. Jag unnade honom varje sekund av stolthet över sig själv! Han var en högoktanig läromästare och en häst som både finns tatuerad på min kropp, ingraverad i mitt hjärta och begravd här på gården. Tillsammans med Misse påbörjade jag en resa jag nu fortsätter med våra nuvarande tre hästar.

Jag tror inte på våld. Jag har, då och då när jag tappat tålamodet, avreagerat mig, men jag är aldrig stolt över det och jag skulle aldrig förespråka det. Den enda gången jag kan acceptera och tycka att våld är befogat är i rent självförsvar och utan aggression bakom. Det är min grundinställning.

Nu har jag Ella som är alldeles för kaxig för att det ska kunna gå att slå tillrätta. Hon skulle ta livet av en om man försökte sig på det. Jag har Isar som är alldeles för snäll och godhjärtad för att slå tillrätta. Han skulle gå sönder inifrån och ut om jag försökte. Jag har Pandora, som det inte finns någon som helst anledning till att bete sig på det viset mot, även om hon skulle klara det med förståndet i behåll.

För snart tio år sedan, när Misse och jag letade efter nya vägar, stiftade jag bekantskap med två internationella tränare inom klassisk dressyr, men jag var inte redo mentalt att vara med i sådana sammanhang. Alla stora mästare har för stort ego och det kan krossa en människa som inte är redo att ta dem med den nypa salt de måste tas. Jag var inte redo och jag kan i efterhand säga att dessa clinics inte stärkte mig, men det gav mig en stor teoretisk kunskap om ridning, som jag kunde använda mig av när jag red Misse i ensamhet.

De senaste två åren har SÅ mycket fallit på plats inom ridningen, bland annat för att jag börjat träna för Anna Lindh Jag känner att Anna är helt rätt för mig att ha som akademisk tränare för att utbilda mig själv och mina hästar. Jag älskar Annas sätt att få varje människa som möter henne att känna sig som proffs på sin nivå och det gör att man blir stärkt varje lektion! Anna har en stor kunskap om hästar och ridning, en fin pedagogik och ett sätt som gör att man känner sig trygg. Trygghet är en av grunderna för utveckling – det är svårt att utvecklas för man måste visa sig bräcklig och valhänt – och man måste tillfälligt bli nybörjare igen! Framför allt gillar jag att fokus hela tiden ligger på att man ska ha roligt – blodigt allvar är sällan roligt vare sig för häst eller ryttare! Jag har tröttnat på ångestladdade ridhus med stressade hästar och sammanbitna ryttare. Jag vill något annat!

Jag törs lära mig förutsättningslöst och med ett barns upptäckarglädje och frimodighet när jag tränar för Anna. Det är berikande, befriande och sann lycka. För varje litet steg närmar man sig kentaur-känslan… och det är magiskt och fantastiskt!

Som mål med min ridning har jag tanken att kunna avlägga något eller några eller alla riddarprov någon gång! Alla måste vi ha mål att sträva efter och det ska bli jättespännande att se hur nära målet jag kan komma.
Sept 2014

Emma Eskilsson
Som tävlingsryttare får man lära sig att rida på yttertygel och att hästen skulle gå fram för skänkeln in i handen för att få ett stöd, ”hålla i och sparka på” som det blir. Att från det, börja rida AR där jag fick helt släppa yttertygel första lektionen och nästan bara rida i skritt för att känna hästens bakben (cykla baklänges!) var en stor omställning. Jag förstod då hur långt jag kommit på en väg som inte ledde någonstans och hur långt jag har kvar på den nya vägen.

Första AR-kursen som jag var med och red på för Anna var i oktober 2009. Jag hade lånade hästar i början som var i olika utbildningsstadier och ”problem” där jag med Annas hjälp kom framåt. Just nu (2014) har jag min egen uppfödning Freeman som är ett Svenskt halvblod född 2008 som jag från början utbildat enligt AR. Han har varit svår men med Annas stora tålamod och pedagogik har vi kommit lite längre på vägen mot målet. Jag har även en Hispaño-arab, Hidalgo f 2004 som jag köpte ifrån Spanien våren 2013. I början fick vi gå tillbaka till grunderna fram och ner och använda mycket skolor för att få honom att jobba ärligt. Han lär sig fort och nu för står han mina sitshjälper mycket bättre.

Det är inte bara lärorikt och kul att rida för Anna, utan varje gång man åker där ifrån har man något med sig att jobba på till nästa gång. För en del tränare kan man känna sig totalt värdelös som hästägare/ryttare, men med Anna så har jag aldrig upplevt det. Hon har ett lätt språk att förstå när hon förklarar och om man inte förstår så tar hon det lugnt från början igen på ett annat sätt tills man förstått. Hon är noga med att grunderna ska finnas och att finslipa hjälpgivningen så det ska bli så lätt som möjligt för ekipaget att utföra den tänkta rörelsen.  Att jag har hittat rätt träningsmetod är det ingen tvekan om!!
juni 2014

Katarina Sjöberg
Hej! Jag heter Katarina Sjöberg och ”lärt mig häst” i 35 år! Jag har jobbat som hästskötare, tagit de grundläggande utbildningarna i instruktörsutbildning och ungdomsutbildning och ridit in ett antal unghästar och även fött upp ett par avkommor. För några månader sedan slog jag in på en ny bana och tog reda på en del om akademisk ridning och ramlade över en tränare i detta (i mitt närområde) Anna Lindh! Jag hade precis letat över halva Sverige och köpt en härligt mjuk och tillitsfull unghäst som jag ville ”göra rätt med”. Första mötet med Anna (nu på våren) blev en lyckoträff, Anna kanske tyckte jag var lite väl ”frågvis” i början, men jag har som sagt en del med i bagaget, men behövde nya nycklar. Nu har jag träffat Anna några gånger och känner att det klickar otroligt bra! Anna är mycket precis och säger så mycket som du klarar av att ta in, men”retar” viljan vidare. Det märks att Anna har ett pedagogiskt intresse ut över det vanliga! Jag är pånyttfödd och väldigt ivrig att lära mer! :-)
maj 2012

Karin Kufver
Jag har just kommit hem och landat efter att ha varit några dagar som elev hos Anna på Övre Jäder. Som vanligt kommer jag därifrån med massvis av inspiration. Det bästa med Anna är att hon tar fram mina bästa sidor, jag blir lugn, trygg, klok och medveten. Anna har också en otrolig förmåga att se individer, både häst och människa, och kan därför anpassa träningen just efter ekipaget. Jag som individ är känslig och får lätt prestationsångest (vilket också är ett starkt personlighetsdrag hos mina tre hästar) men när jag rider för Anna blir saker tydligare och jag börjar lita på min känsla och kunskap. Att förmedla denna trygghet tycker jag är otroligt viktigt då jag kan lita på min förmåga även hemma och det är ju där jag tillbringar de flesta ridtimmarna.
maj 2012

Ulrika Jonsson
Om att rida för Anna
Jag har ridit, tränat och tävlat i större delen av mitt liv och efter några år med mycket låg hästaktivitet var jag igång igen. Denna gång med en äldre häst och knappa medel. Jag räknade med att förvandlas till skogsryttare. Men eftersom jag verkar vara oförmögen att bara åka häst började jag leta träningsmöjligheter runt Norrköping. Några år tidigare hade jag läst boken Akademisk ridkonst av Bent Branderup tyckte systemet verkade vettigt. När jag fick höra att Bråvikens Akademiska Ridkonstsällskap höll på att bildas och man anordnade kurser för Anna Lindh åkte jag dit som fotfolk. Det jag såg och hörde inspirerade mig och ett par veckor senare lastade jag hästen och for på kurs.

Min häst Veiron var som han brukade, högenergisk, med huvudet rakt upp rusade han in i ridhuset, runt i manegen ivrigt letande efter terrängbanan som han av erfarenhet visste skulle finnas. Från att knappt varit kontaktbar och helt inne i sin egen värld gick han efter en halvtimmes ridning i skritt på volt avslappnad med lågt huvud och funderade. Jag bara log.

Vid eftermiddagspasset upprepades samma sak. Veiron for in i ridhuset, stirrig och okoncentrerad men efter en kort stund slappnade han av och började samarbeta. Jag började skratta och jag skrattade mig igenom hela ridpasset. År av slit, svett och tårar rann av mig. Allt gick så lätt. Det var inte enkelt, mycket fick jag lära om, men Veiron svarade direkt när jag gjorde rätt. Under Annas överinseende gick dressyr från nödvändigt ont till att likna dans där jag förde och hästen följde.

Sedan dess har vi tränat på, och en stel och stirrig halvblodshäst har blivit lugn och mjuk. Vi tränar regelbundet för Anna och däremellan jobbar vi själva hemma med våra läxor. Nu för tiden får jag övertala Veiron att gå ut i skogen, han föredrar ridbanan. Har han vilat några dagar står han knappt still när jag sitter upp och travar sedan in på banan. Tack vare Annas suveräna introduktion och vägledning i den Akademiska Ridkonsten har jag fått verktyg att utbilda hästar, mig själv och andra med lätthet och glädje.
oktober 2011

Wictoria Kjellberg
Hej alla trevliga hästmänniskor. Jag har precis varit på en mycket givande kurs, på Ökna, och ridit för Anna. Mr Flinta och jag tar stora kliv framåt i vår utveckling tillsammans, för att sedan ta mindre steg tillbaka. Jag är dock tacksam så länge stegen framåt är större än stegen bakåt. Från att ha suttit på en häst som inte tyckte att något var kul, utan som bara surade och blev arg och som var spänd som en stålfjäder (han hade ingen som helst tillit till människor utan trodde hela tiden att han skulle få stryk), till att idag kunna börja rida honom, forma honom och framförallt göra roliga saker tillsammans med honom. Detta tackar jag den Akademiska ridkonsten och vår tålmodiga instruktör Anna Lindh för, samt Gunilla Amberfält som ställt upp och hjälpt mig när jag inte rett ut sakerna själv (och om sanningen ska fram, kanske jag tackar mig själv också för att jag har hållit ut, varit tolerant och inte sålde honom när jag fick ett erbjudande för drygt ett halvt år sedan).
Det har tagit mycket längre tid än jag hade kunnat föreställa mig att komma dit vi är idag. Jag köpte Mr Flinta i maj 2007, och tänkte att det väl borde gå att vinna hans förtroende över sommaren och till hösten ska väl vi, precis som alla andra, kunna galoppera över stubbarna. Ack vad jag bedrog mig! Det är först nu sista månaderna som vi verkligen har kul tillsammans och som Flinta litar på mig.
Många är de människor som har sagt till mig: Varför köpte du den hästen? Men Anna är tolerant och säger: det är klart att det går, man får bara välja en annan väg än den ”vanliga” vägen. Tusen tack Anna, för ditt tålamod med oss!!!
På bilden är jag tillsammans med min gamla ögonsten Viktor och hoppas och tror att jag snart ska vara lika samspelt med Mr Flinta.

Sanna Linder
Tack än en gång för en lyckad, trevlig och otroligt lärorik kurs! Man känner sig alltid så nöjd och duktig när man har ridit för dig. Det är så skönt att det ÄNTLIGEN fungerar med Filur och han är så nöjd med livet och det är mycket tack vare dig och den akademiska ridkonsten (vet i sjutton vad vi skulle ha gjort annars). Roligt också att alla som var med är så engagerade och lätta att diskutera med, det är inte alls lika känsligt att kommentera varandras ridning både positivt och negativt som i den ”vanliga” ridningen. Du är alltid så villig att hjälpa till och anpassar ridningen efter hästen, en egenskap jag alltid har längtat efter hos en ridinstruktör.

Beatrice Carlestam
En helt ny värld öppnade sig när jag fick pröva på Akademisk ridkonst. Att jobba med hästens naturliga förutsättningar stämmer mycket bättre för mig än att jobba mot. Att få hästen att göra det jag ber den om med minsta möjliga påverkan är en stor utmaning och när det lyckas känns det som tiden står stilla och vi har ett samförstånd. Tack Anna för att jag får låna din fina Melissa!

Annika Erixon
Jag har gått flera kurser för Anna som fotfolk och en kurs med min häst. Kurserna är mycket pedagogiska och väldigt tillåtande. Andra kurser inom olika dicipliner som jag har varit på har mer gått ut på vad jag måste göra. Annas kurser går mer ut på vad jag och hästen kan göra. Det är en väsentlig skillnad på de två inställningarna tycker jag. Dessutom ökar kontakten och mjukheten mellan mig och min häst hela tiden. Det gör att jag är mycket nöjd med Annas kurser.

 

Pernilla Aarnio
Hej Anna!
Tack för en härlig kurs. Jag tror jag får knåpa ihop en ny presentation av oss, vi rider inte längre för skojs skull. Vi har en plan!
Oh, jag var irriterad på dig som kom med sådana dumma idéer för sista lektionen. Men efter lite tankeverksamhet så kom jag fram till andra synsätt. Du får mig att tänka när jag rider och även på backen. Fantastiskt. Du inverkar nu även på hela mitt liv. Hur jag för min kropp i alla lägen men även hur jag för mig i andra sammanhang, jag har blivit mer ödmjuk och tänker efter innan jag gör något eller säger. Har nog lagt över hela ridsättet på privatlivet också, njuter mer och tar vara på alla tillfällen och stressar inte. Försöker våga prova allt, om jag kan andas, bibehålla lugn m.m. Ashäftigt vad några ridlektioner kan göra. Jag har funnit mitt lugn.

Lena Wahlinder
Jag trivs som fisken i vattnet på kurserna då det är en bra stämning bland de deltagande, bra upplägg och kanonbra instruktion på lektioner och teorin. Det känns bra att vissa kurser är till för oss som hållit på lite längre så att vi kan få gå vidare inom teorin för den känns viktig. Och det är även bra att andra kurser är till för de som vill prova på och att dessa kurser är lite mer anpassade efter det. Men även om vissa kurser är inriktade så är det kanonkul att även blanda kunskaperna och träffa nya hästar och människor. Alla har vi att lära av varandra har jag lärt mig på dessa kurser och att alla hästar är välkomna oavsett ras, ålder och tidigare utbildningar. Efter en helgkurs har man fått med sig så otroligt mycket hem att jobba med, och det händer otroligt mycket med hästarna under dessa kurser. Helt otroligt att se och få vara med och uppleva. Ja jag är helt enkelt kanonnöjd och åker på alla kurser jag har råd, får plats och har häst till. Akademisk ridkonst har gett mig och min häst så otroligt mycket. Nu är vi ett i ridningen och för varje kurs eller lektion så får vi med oss något nytt att fundera på eller träna på.
Anna är en underbar människa och instruktör i mina ögon. Hon går in för ekipagen och ger dom sin fulla uppmärksamhet under ridpassen, men kan även samtidigt svara på frågor som publiken har utan att tappa fokus på det ridande ekipaget. Hon förklarar på ett lätt sätt så att man förstår och utgår från varje ryttares och hästs förutsättningar och lägger upp ett bra ”program” utifrån det. Hon ser på hästar och ryttare på ett bra sätt som får en att känna en trygghet att rida för henne. Jag har aldrig känt mig ”misslyckad” efter ett ridpass med Anna, även om det kanske inte gått lika bra som förväntat. Hon ger ryttarna mycket positivitet att kämpa vidare med. Efter ett ridpass för Anna får man alltid några vänliga ord på vägen vad man kan jobba vidare med till nästa lektions tillfälle. Jag skulle inte byta ut Anna mot någon annan instruktör. Trivs väldigt bra med henne, både jag och min häst.