I 20 år har vi varit tillsammans, Melissa och jag. Man växer ihop när man umgås i så många år. Vi har till och med börjat få gråa hår samtidigt.

Hon är hästen som varit med under min långa resa där jag omvärderat det mesta som jag tidigare tyckte var självklarheter i min ridning och min hästhållning. Hon har lärt mig så mycket och hon har fått stå ut med så mycket av min okunskap. När jag tänker tillbaka på alla år som vi har haft tillsammans blir jag nostalgisk och oändligt tacksam mot denna underbart vänliga häst.

Förr red jag för att tävla och hade inte en tanke på att titta kritiskt på tävlingsridningen och vad den emellanåt gör mot hästarna. Melissa ställde snällt upp på detta. Vi hann inte göra så många starter, men det blev vinst eller placering på varje start. Men snart kom problemen i form av ledinflammationer. Viloperioder avlöstes av träningsperioder, men varje gång hon började komma i form så kom problemen tillbaka. ”För dåligt hästmaterial” tyckte många, inklusive veterinärer som tyckte att hon skulle dömas ut. Jag kunde inte köpa det resonemanget utan började se mig om efter ett annat sätt att träna, och fann akademisk ridkonst.

Melissa fick nu finna sig i att vara med om mina första trevande steg inom AR och hon ställde snällt upp även på detta. Hanna Engström var en fantastisk guide in i detta nya, annorlunda sätt att se på vad ridning är och vad hästens roll i ridningen är.

Det var första steget mot ett helt nytt sätt att se på min häst, och det ena gav det andra. Har man väl börjat tänka i nya banor så vill det liksom inte stanna. Melissa är också hästen som varit med när jag tänkt om i fråga om uppstallning av hästar och nödvändigheten av att sko dem. Även där hade jag mycket att lära, och Melissa var den som fick svara på om jag gjorde rätt vartefter jag lärde mig mer och mer. Hon är också anledningen till att jag utbildade mig till hästmassör, eftersom jag insåg att jag med massagen kunde hjälpa henne med alla de spänningar hon dragit på sig tidigare.

Lek i snön.

Mycket blev nog rätt, för några hältor har hon inte haft problem med sedan jag började med AR, lösdrift och barfotagång. Hon har varit med mig på många kurser, både i Sverige och när jag åkt som veckoelev till Bent Branderup i Danmark. Hon har varit med på uppvisningar och inte minst tog vi oss hela vägen till ett riddarprov 2007.

Uppvisning på Hertig Karls marknad 2008.

Veckoelev hos Bent Branderup.

Melissa och jag under riddarprovet.

Från riddarprovet

Idag är hon 21, egentligen inte jättegammal, men hennes tidiga liv, både träningen och en olycka, har satt spår i hennes kropp. Idag är hon deltidspensionär. Hon älskar uteritter och löshoppar gärna. Jag jobbar henne från marken ett par dagar i veckan för att hålla henne så mjuk som möjligt i kroppen.

Snögalopp!

Löshoppning är en favorit!

Hennes viktigaste uppgift numera är att vara den som ger stabilitet till vår hästflock. Sammy och Heroe kan tjafsa hur mycket de vill om vem som ska bestämma, för när det kommer till kritan är det ändå Melissa som styr över flocken. Hon är pigg och glad och verkar trivas med livet. Jag hoppas att hon får var med oss länge än!

Idag har jag sandat. Och sandat. Och sandat. Jag har sandat till hagen. Jag har sandat i hagen. Jag har sandat från vattnet och från foderkammaren till hagen. Jag har sandat från hagen till stallet. Jag har sandat från stallet till gödselcontainern och jag har sandat från stallet till ridbanan.

Istiden är här. Den kommer ju i stort sett varje år, så man blir inte direkt förvånad, men särskilt kul är det inte. Både hästar och människor går omkring och spänner sig, och hästarna rör verkligen på sig så lite som möjligt.

Bra med en paddexhög i hagen. Hacka hål och kasta ut!

Bra att slippa slå ihjäl sig när man ska tömma skottkärran!

Ridbanan är mirakulöst nog inte täckt av is, så idag lyckades jag göra lite vettigt markjobb med alla tre hästarna. Alla skötte sig så fantastiskt bra, det känns som att de verkligen saknar sitt arbete när det blir så lite som det har blivit nu en period pga is och stormar.

Snö på stora delar av ridbanan! :)

Melissa är 21 år nu och kroppen mår inte så bra av att inte röra på sig. Hon uppskattade verkligen att kunna kliva på utan att halka och att få trava på en stor volt, pigg och glad och frustig. Diablo och Heroe fick båda jobba med tempoväxlingar, skolor och samling i skritt och trav på longen. Båda var så lyhörda och duktiga så det var en ren fröjd. Kul att det går att göra bra jobb trots knepiga förutsättningar!

Om vi ska ut och rida på sådant här underlag använder vi broddade boots. Mina favoriter är Cavallo Sport, de är väldigt enkla att ta på och sitter bra.

För några dagar sen var duktiga fotografen Sanna Svensson hos oss på Övre Jäder och tog bilder på hästarna och oss. Det var -15 grader, men inte lät sig Sanna hejdas för det! Med fotograffingrarna instoppade i lämpliga vantar plåtade hon så det stod härliga till. Mot slutet svek solen, men det gjorde inget, för det blev några riktigt härliga skymningsbilder på hästarna i hagen.

Titta och njut av Sannas fina bilder!

Sisådär ett par veckor före jul till några dagar efter julhelgen brukar jag låta hästarna ha vintervila. Inte vet jag om de egentligen behöver det, men jag behöver! Det är mörkt och oftast kallt och isigt, jag är trött så här års, och så vill jag förbereda julen i lugn och ro. Nu är det inte precis något stort pådrag, våra julförberedelser, men lite pynt och klappar är ju trevligt. Om julförberedelserna mest innebär stress så tappar det sin mening för mig.

Så hästarna får stå tillbaka ett tag nu. Skönt då att de går på lösdrift så att de kan röra sig precis som de vill i alla fall. Vi servar dem med mat och vatten och med mockning av ligghall och matplatser, resten får de sköta själva.

Men titta på den här bilden, vilka förväntansfulla herrar! De kanske inte alls vill ha någon vila. :)

Nu är den här – tiden då alla vi som inte har ridhus kämpar med (eller ska man kanske säga mot) mörker, lera, blåst, slask, is och kyla. Jag tycker att vi är värda en eloge, vi som envisas med att träna våra hästar under ofta rätt besvärliga förhållanden, och faktiskt också kommer någon vart med träningen. Jag är ändå lyckligt lottad, för jag har i alla fall en bra ridbana. En del har inte ens det, och lyckas ändå hålla igång sina hästar på ett bra sätt genom vintern.

Idag har jag varit ledig, så jag hade möjlighet att rida på dagtid. Underbart! Visserligen låg dimman så tät så jag såg egentligen inte så mycket längre än i mörkret, men det var ju trots allt ljust! Det blev ett lugnt och trevligt arbetspass med Diablo på banan. Han är lite mörkrädd (jo, på riktigt!) så han verkar verkligen uppskatta  att träningen sker i dagsljus. :)

Heroe fick tyvärr vänta tills det var mörkt. Honom rider jag inte när jag är ensam hemma på gården. Det är lite för osäkert ännu, så med tanke på säkerheten vill jag att någon ska vara i närheten när jag rider. Det gäller ju att det finns någon som kan plocka ihop en om man ramlar av och blir liggande…

Men kanske, kanske, inom en inte alltför avlägsen framtid, att det blir förändring på gården. Tänk att inte behöva slåss mot mörker och is. Vi får väl se…

Åh vad jag redan längtar till detta!