Pampiga Ludwig, ardenner

Förra helgen var så årets utbildningsserie till ända. Det är lite vemodigt när det tar slut, för det är speciellt att träffa samma ekipage en gång i månaden under sju månader. Det är så roligt att få följa den utveckling som sker hos både människor och hästar, men det blir även en väldigt skön stämning när det är samma deltagare varje gång och vi alla lär känna varandra bättre och bättre vartefter.

En av de viktigaste sakerna för att ta in kunskap och kunna göra sitt bästa är att man känner sig trygg i det sammanhang man är i. Jag ser det som en av de viktigaste uppgifterna för mig som pedagog, oavsett sammanhang, att göra vad jag kan för att skapa den känslan av trygghet. Det handlar om att eleven (eller hästen) ska känna sig trygg med mig, att eleven är så trygg som möjligt med sin häst, men inte minst att få känna sig trygg med de som tittar på.

Jag minns min tid från ridskolan och tävlingsvärlden. Jag fick med mig mycket gott därifrån, men också känslan av att alltid vara bedömd. För mig är det viktigt att försöka skapa en stämning där de som tittar på är stödjande, inte dömande. Att samma människor träffas regelbundet ger bra förutsättningar för detta, och då sker också utveckling snabbare!

Precis som i förra årets utbildningsserie har vi fokuserat på 6 olika teman – ground work, longering, sits, skolor, rakriktning och samling. Den sjunde gången väljer man själv vad man vill repetera, fördjupa eller gå vidare med.

Alla ekipage är på olika nivå, och naturligtvis går ingen från att vara nybörjare i ground work till fullfjädrad samling på sju månader, men även för den ovana finns det alltid något lite man kan nosa på inom varje tema. Som vanligt jobbar var och en på sin nivå, att försöka forcera fram något hör inte hemma inom AR.

Sista gången hade vi en utvärdering. De ändringar jag gjorde efter förra årets utvärdering visade sig ha slagit väl ut. I år kom ett nytt intressant förslag – att minska antalet teman för att istället fördjupa sig i tre teman, där varje tema får två tillfällen. Jag är sugen på att prova ett sånt upplägg för dem som har varit med tidigare i serien, eller som har någorlunda vana av AR. Dessa teman skulle i så fall bli skolor, rakriktning och samling. Den sjunde gången blir som tidigare valfritt tema.

Jag ska fundera vidare på detta. Den som vill jobba från marken kan göra det ändå inom respektive tema, och sitsen pratar vi ju om jämt! :)

Klart är i alla fall att en grupp redan är fulltecknad. Det går bra att anmäla sig ändå, om det blir tillräckligt många blir det två grupper, i annat fall får man stå som reserv. Kan tillägga att årets reserver har haft möjlighet att rida nästan varje gång, det är ofta nån som har förhinder. Hur Utbildningsserien 2015 var upplagd kan du läsa om HÄR. Anmälan kan du göra HÄR.

Tills det är dags för Utbildningsserie 2016 får ni njuta av en riktig bildbomb på årets ekipage. Saknas gör tyvärr Pernilla och Freeman, som jag inte hade nån bild på.
Foto: Nina Skäre och Carina Boman

Sandra och Zhakira, hispanoarab

Carina och Silver, kallblodstravare

Jessika och Ludwig, ardenner

Nina och Isar, islandshäst

Inga-Lill och Ilando, tyskt halvblod

Kristina och Bingo, connemara

Helén och Ava, connemara

Linda och Acke, lipizzaner

Nina och Ella, frieser/arab

Sommarens veckoelever får vara beredda på både åska, regn och rejäl blåst. Utan ridhus är det den verkligheten som gäller. För det mesta är det inget problem, vatten är ju ofarligt, och blir det för mycket väder så tar vi en paus helt enkelt. Men förhoppningsvis, inom en överskådlig framtid, så kommer vi att ha tak över huvudet…

Denna vecka gästas jag av Ulrika Holmgaard och Zelda, Nina Skäre och Ella samt Katarina Tjärnström och Wilma. Detta är tydligen korsningshästarnas vecka, för Zelda är engelskt fullblod/connemara, Ella är arab/frieser och Wilma angloarab och så ett par raser till som jag inte kommer ihåg i skrivande stund.

Ulrika och Zelda testar Akademisk ridkonst för första gången.

Nina och Ella i djup koncentration.

Bland våra egna hästar var dramatiken naturligtvis stor när två valar strandade i hagen och Heroe blev tvungen att ropa på hjälp för att rädda dem. :D

Åh nej, två valar har strandat i min hage! Hjääälp!

Utbildningsserien 2015 rullar på. 6 ekipage (och emellanåt ett par reserver) kommer hit till Övre Jäder ungefär en gång i månaden från april till oktober och jobbar med sina hästar kring ett bestämt tema varje gång.

Jag gillar verkligen det här sättet att undervisa! Det blir kontinuitet för ekipagen, var och en får en individuell läxa med sig varje gång, ryttarna får en plan för hela säsongen, utvecklingen blir tydlig. Och inte minst så lär deltagarna känna varandra, nya vänskaper utvecklas och gamla kan fördjupas. Hästkunskaper delas, värmen är påtaglig (i dubbel bemärkelse nu senast) och skratten är många. Jag njuter av varje tillfälle!

Om du vill läsa mer om vad Utbildningsserien innebär kan du göra det HÄR.

Här några bilder från senaste tillfället. Fotografer är Carina Boman och Nina Skäre.

Carina o Silver, kallblodstravare

Jessika o Ludwig, ardenner

Linda o Acke, lipizzaner

Linda o Acke

Nina o Ella, arab/frieser

Nina o Ella

Sandra o Zhakira, hispanoarab

Här kommer till sist ytterligare några bilder från vår intensivvecka på Hellekis. Även dessa bilder är tagna av Hanna Wessling.

Några saker som jag tar med mig denna gång:

• Att bli longerad var mer hjälpsamt än jag trodde! Hästen ska i detta arbete ta sina signaler från ryttaren. Longören är så passiv som möjligt och rycker bara in när ryttaren ber om det.
  Heroe är mycket arbetad i longering, och väldigt känslig för longörens signaler, så det tog lite tid innan han förstod att han skulle koppla om till mig som satt på ryggen. Men just för att han är mycket arbetad på lina så var det också väldigt hjälpsamt när han inte riktigt tog mina signaler från ryggen.
• Grundarbete, grundarbete, grundarbete… (Se inlägget från dag 2!)
• Fastna inte i innertygeln!!! Jag vet, alla vet. Ändå händer det så lätt. Såg det så tydligt när jag gick igenom Hannas bilder. De bilderna fick inte vara med…
• Att vara för ”snäll” med sina hjälper är kanske inte alltid snällt, utan bara otydligt! Jag gjorde det misstaget när jag red in Diablo, jag gav honom för stor ram från början. Det gjorde honom bara osäker på vad jag ville. Idag klarar han oftast en större ram, men  nu är han 11 år! Som unghäst gjorde det bara arbetet svårare för honom.
• Det är roligt att rida! Det är roligt att vara på kurs, särskilt med så trevliga kurskamrater! Och trevlig häst förstås!

Öppna

Sluta

…och en vändning.

Slappna av fram och ner.

Stå stilla är det svåraste, tycker Heroe.

Hanna får ordning på linan!

Arbete med longör.

Och så galoppetiloppetilopp!

Så här roligt är det att rida när Christofer drar dåliga skämt! :D

Duktig pålle! <3

Idag har snälla Hanna Wessling greppat kameran och tagit några bilder.

Jag har haft fokus på att Heroe ska mjukna mer i sidorna och länga ut sin hals bättre. Han kan ha huuuur kort hals som helst, men jag vill ju ha den lång. En kort, komprimerad hals ger oftast en lång kropp med bakbenen skjutande för mycket bakåt och mot handen. Vi vill ha det motsatta – en lång hals och på sikt en kort kropp med väl undersatta, bärande bakben.

Heroe söker bättre och bättre till den eftergivande handen, en bra känsla. :)

Korta upp sig lite…

…och länga ut sig igen.

Vi har jobbat två och två med att longera varandra, för att få ordning på en del viktiga grunder. Hanna Wessling har varit mycket bra hjälp!

Galopprumpor

Heroe ZM, lite trött på tredje dagen.

Jag undrar om man någonsin blir riktigt klar över hur viktigt det är med basics i utbildningen av sig själv och hästen. Eller rättare sagt så tror jag att det ofta är så här: Man tror att man har basics på plats, för det man vill göra verkar funka. Men så ska man göra något bara lite svårare, och så upptäcker man att det inte går riktigt som man vill. Är det den nya övningen som är för svår? Nej, egentligen inte, det är bara det att något i grundarbetet inte är riktigt på plats.

Ofta har man gjort det nästan klart, men när arbetet blir det minsta svårare så räcker det inte med nästan. Då får man vackert gå tillbaka och reparera det man har missat. Och det är ju ingen fara med det, så länge man förstår att det är det som det handlar om.

Och så rider man på ett tag, glad i hågen över att ha varit klok som en uggla och ännu en gång gått tillbaka till basics. Man känner sig nöjd med sig själv, tills den dag då man känner sig redo att gå vidare till något svårare, och upptäcker att det inte går riktigt som man vill… Ja, ni förstår själva.

Så idag har vi, precis om utlovades igår, tränat på att styra. Det vill säga att hästen ska svänga för yttertygeln, och göra det lätt. I lång och låg form, i lite högre form, ja, i vilken form som helst. Och att man inte lurar sig själv med att ta till ytter skänkel om hästen inte svarar riktigt rätt för ytter tygel.

Fokus under veckan är mycket på lättheten för hjälperna, så vi flyttar bogar och bakdelar så det står härliga till! För som Christofer så ofta och klokt säger – Det är inte övningen som hästen behöver förstå, det är hjälperna!

Igår landade jag och Heroe på Hellekis efter en fantastiskt blåsig bilfärd tvärs över Sverige. Vi är hos Christofer Dahlgren för en veckas intensivutbildning steg 2.

Redan igår, innan kursen ens har börjat, var jag så nöjd och glad över Heroe fann sig tillrätta snabbt i både box och hage. De få gånger jag har varit iväg med honom har han varit ganska stressad, men denna gång tar han det mer med ro. En häst som man ska ha med sig på kurser och annat behöver ju träna på att vara på bortaplan, och det verkar som att Heroe redan börjar förstå att det inte är någon fara att åka bort ett tag.

Heroe på hemmaplan förra sommaren.

Steg 2 handlar om att ta med sig hjälpgivningen från groundwork och longering upp på ryggen. Heroe är så fin nu i arbetet från marken! Där kan han vara avspänd och lyhörd och gör allt jag ber om. När jag kommer upp på ryggen är det direkt lite svårare, för då blir han lätt spänd och lite osäker. Då kortar han gärna sin hals, håller fast nacke och rygg och blir kort och stum i steget. Detta har förstås med tiden blivit bättre och bättre, men det finns mycket kvar att jobba på.

Idag jobbade vi två och två så att den ena longerade den andra och på det sättet kunde understödja ryttarens hjälper vid behov. Precis som när man rider in en unghäst alltså. Att göra det även med en lite mer utbildad häst var förvånansvärt effektivt! Jag har haft svårt att få Heroe att söka fram till handen bara genom att ge handen, jag får oftast pilla och lirka med lösgörande innerhand för att han ska länga sig fram och ner. Men med god hjälp av duktiga Hanna Wessling i änden på longerlinan så började han snabbt förstå vad jag ville när jag bara gav handen. Han kunde även slappna av och komma fram och ner när jag la till hjälperna i olika kombinationer. Väldigt skojigt, eftersom han så lätt blir spänd och kortar sig annars!

Imorgon ska vi lära oss att styra, säger magistern. :b