Pampiga Ludwig, ardenner
Förra helgen var så årets utbildningsserie till ända. Det är lite vemodigt när det tar slut, för det är speciellt att träffa samma ekipage en gång i månaden under sju månader. Det är så roligt att få följa den utveckling som sker hos både människor och hästar, men det blir även en väldigt skön stämning när det är samma deltagare varje gång och vi alla lär känna varandra bättre och bättre vartefter.
En av de viktigaste sakerna för att ta in kunskap och kunna göra sitt bästa är att man känner sig trygg i det sammanhang man är i. Jag ser det som en av de viktigaste uppgifterna för mig som pedagog, oavsett sammanhang, att göra vad jag kan för att skapa den känslan av trygghet. Det handlar om att eleven (eller hästen) ska känna sig trygg med mig, att eleven är så trygg som möjligt med sin häst, men inte minst att få känna sig trygg med de som tittar på.
Jag minns min tid från ridskolan och tävlingsvärlden. Jag fick med mig mycket gott därifrån, men också känslan av att alltid vara bedömd. För mig är det viktigt att försöka skapa en stämning där de som tittar på är stödjande, inte dömande. Att samma människor träffas regelbundet ger bra förutsättningar för detta, och då sker också utveckling snabbare!
Precis som i förra årets utbildningsserie har vi fokuserat på 6 olika teman – ground work, longering, sits, skolor, rakriktning och samling. Den sjunde gången väljer man själv vad man vill repetera, fördjupa eller gå vidare med.
Alla ekipage är på olika nivå, och naturligtvis går ingen från att vara nybörjare i ground work till fullfjädrad samling på sju månader, men även för den ovana finns det alltid något lite man kan nosa på inom varje tema. Som vanligt jobbar var och en på sin nivå, att försöka forcera fram något hör inte hemma inom AR.
Sista gången hade vi en utvärdering. De ändringar jag gjorde efter förra årets utvärdering visade sig ha slagit väl ut. I år kom ett nytt intressant förslag – att minska antalet teman för att istället fördjupa sig i tre teman, där varje tema får två tillfällen. Jag är sugen på att prova ett sånt upplägg för dem som har varit med tidigare i serien, eller som har någorlunda vana av AR. Dessa teman skulle i så fall bli skolor, rakriktning och samling. Den sjunde gången blir som tidigare valfritt tema.
Jag ska fundera vidare på detta. Den som vill jobba från marken kan göra det ändå inom respektive tema, och sitsen pratar vi ju om jämt! :)
Klart är i alla fall att en grupp redan är fulltecknad. Det går bra att anmäla sig ändå, om det blir tillräckligt många blir det två grupper, i annat fall får man stå som reserv. Kan tillägga att årets reserver har haft möjlighet att rida nästan varje gång, det är ofta nån som har förhinder. Hur Utbildningsserien 2015 var upplagd kan du läsa om HÄR. Anmälan kan du göra HÄR.
Tills det är dags för Utbildningsserie 2016 får ni njuta av en riktig bildbomb på årets ekipage. Saknas gör tyvärr Pernilla och Freeman, som jag inte hade nån bild på.
Foto: Nina Skäre och Carina Boman
Sandra och Zhakira, hispanoarab
Carina och Silver, kallblodstravare
Jessika och Ludwig, ardenner
Nina och Isar, islandshäst
Inga-Lill och Ilando, tyskt halvblod
Kristina och Bingo, connemara
Helén och Ava, connemara
Linda och Acke, lipizzaner
Nina och Ella, frieser/arab
Tack för en väldigt rolig och nyttig utbildningsserie som gett många nyttiga pusselbitar i min fortsatta träning tillsammans med Ella. Det är väl smått smickrande, att det stundtals varit så att jag inte ridit Ella om inte du varit med och du är en av de få tränare som sett det som en positiv utmaning med hennes temperament. Det är en stor pusselbit att hitta en tränare som inte bara ser en ”dum” häst med en osäker ryttare som har slut på idéer, utan en tränare som ser en spännande utmaning i att locka en ointresserad häst till arbetsglädje och samarbetsvilja och en ryttare som vill, men inte längre vet hur, att komma framåt. Bokstavligt talat, eftersom min älskade Ella, likt en obstinat tonåring, studsat runt på stället som en arg liten geting, gått baklänges… eller inte alls, mest av princip och ohämmad gammal vana. Och att du fått mig att våga fortsätta träningen av min envisa madame på hemmaplan, eftersom jag fått verktygen att göra det på ett positivt och enkelt sätt, är ju även det minst sagt en prestation! Tusen tack, från både mig och Ella. Det är som att Ella äntligen säger – ”jaha, men det är ju ganska kul att samarbeta med matte, hon hittar ju på roliga saker… varför har ingen sagt det förut? Det HÄR vill jag ju göra!”
Jag är glad att kunna vara till hjälp. Det är faktiskt bara roligt, du är duktig med Ella. :)