”Descente de main et des chambes” är ett uttryck i den klassiska ridkonsten som översatt till svenska betyder ungefär ”Sänkning av handen och benen”. På engelska säger man ”Total relaxation of the hand and the legs”. Innebörden är alltså att man inte inverkar på hästen alls med handen eller skänklarna.

Från fram och ner…

…till samling endast från sätet.

Men är inte det konstigt? Har vi inte lärt oss saker som att hästen ska vara mellan hand och skänkel, att man ska driva i varje steg, att hästen ska ha stöd på bettet osv? I alla fall var det så jag fick lära mig. Numera tycker jag att det är mycket märkligt att sådana tokiga idéer kan bita sig fast och bli till sanningar.

En ung Diablo i samling utan klämmande skänklar eller stöd på tygeln.

De signaler vi ger till hästen kalls ju för hjälper. Då ska de väl vara just det? Jag menar alltså att de ska hjälpa hästen. Inte störa, eller rent av stjälpa. Och varför ge hjälp som hästen inte behöver? Den häst som inte kan ta ett enda steg utan att vi säger till om det måste det väl vara nåt allvarligt fel på? (Eller kanske på utbildningen…) Och den häst som inte kan bära sitt eget huvud och sin hals, utan förväntas behöva en stötta i form av ett bett och ett par människoarmar har väl också stora problem?

Maja och Sammy, som bär sitt huvud själv.

Inom akademisk ridkonst kallar man hand och skänklar för sekundära hjälper. Den primära hjälpen är ryttarens tyngdpunkt i magen. Målet är att kunna rida sin häst endast från den primära hjälpen. Det betyder förstås inte att man inte alls behöver de sekundära hjälperna, men strävan är alltid att lära hästen att följa ryttarens tyngdpunkt, för att därigenom frigöra sig mer och mer från de sekundära hjälperna.

Heroe börjar bära sig själv…

…och får hel eftergift från både hand och skänklar.

Vad händer med en häst som man driver med skänkarna i varje steg? Ja, troligen att hästen blir avtrubbad och slutar att bry sig. Eller irriterad och går och slänger med svansen. Eller känner obehag för att nån klämmer den runt bröstkorgen hela tiden. Varför inte försöka signalera till hästen att du litar på att den kan gå alldeles av sig själv. Hästar kan det.

Och så det trista uttrycket ”stöd på tygeln”. Varför skulle hästen behöva detta stöd? Den har ju fyra ben att ha sitt stöd på! Stödet gör att hästen får motstridiga signaler, att den hindras från att hålla sin egen balans, att halsen blir kort istället för utlängd och att hästen hindras från att använda sin kotpelare och därigenom sina bakben korrekt. Det vi ska ha är KONTAKT, men det är sannerligen inte samma sak som stöd.

En yngre Melissa…

…och som äldre, kan bära sitt huvud och flytta sina ben alldeles själv.

Man skulle också kunna skriva mycket om vad som händer i ryttarens kropp vid ett ständigt drivande och stöd på tygeln. Jag nöjer mig med att konstatera att det skapar spänningar i framför allt höfter och axlar, och att det naturligtvis påverkar hela kroppen och ryttarens förmåga att slappna av.

Sammy och Maja, descente de main et des jambes.

Ridkonst är en dans där hästen är en fullvärdig partner. Jag har så svårt att tänka mig en dans där mannen för kvinnan genom att klämma på hennes revben i varje steg, och dessutom håller fast hennes huvud…

Diablo följer i dansen.

Jag försöker utbilda mina hästar så att jag kan be dem om det jag vill och sedan störa dem så lite som möjligt när de gör det jag bett om. Eller som den gode Baucher lär ha sagt: ”Make yourself understood and let it happen”.