Mörkerridning

Nu är den här – tiden då alla vi som inte har ridhus kämpar med (eller ska man kanske säga mot) mörker, lera, blåst, slask, is och kyla. Jag tycker att vi är värda en eloge, vi som envisas med att träna våra hästar under ofta rätt besvärliga förhållanden, och faktiskt också kommer någon vart med träningen. Jag är ändå lyckligt lottad, för jag har i alla fall en bra ridbana. En del har inte ens det, och lyckas ändå hålla igång sina hästar på ett bra sätt genom vintern.

Idag har jag varit ledig, så jag hade möjlighet att rida på dagtid. Underbart! Visserligen låg dimman så tät så jag såg egentligen inte så mycket längre än i mörkret, men det var ju trots allt ljust! Det blev ett lugnt och trevligt arbetspass med Diablo på banan. Han är lite mörkrädd (jo, på riktigt!) så han verkar verkligen uppskatta  att träningen sker i dagsljus. :)

Heroe fick tyvärr vänta tills det var mörkt. Honom rider jag inte när jag är ensam hemma på gården. Det är lite för osäkert ännu, så med tanke på säkerheten vill jag att någon ska vara i närheten när jag rider. Det gäller ju att det finns någon som kan plocka ihop en om man ramlar av och blir liggande…

Men kanske, kanske, inom en inte alltför avlägsen framtid, att det blir förändring på gården. Tänk att inte behöva slåss mot mörker och is. Vi får väl se…

Åh vad jag redan längtar till detta!

Det här inlägget postades i Essäer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *