Jag fick ett mail av en anonym person som sa sig verkligen undra vad AR går ut på. Trots anonymiteten valde jag att svara, då jag vet att det finns mycket fördomar mot AR, och jag tycker att det är viktigt att ge en seriös bild av vad jag håller på med.
Jag kanske inte skulle ha gett mig in i den diskussionen, för denna person hade redan bestämt sig för sin bild av AR. Den finns att läsa på finest.se/silverbjälke Jag har ändå valt att ge ett svar där. Jag väljer även att här publicera hela det mailsvar jag skickade till honom som svar på hans mailfrågor till mig om vad AR går ut på:
Efter att ha läst en del på din blogg blir jag lite frågande till om du verkligen är intresserad av att förstå något om AR. Mycket av det jag läser där verkar handla om att leta upp sådant som inte överensstämmer med din kunskap och dina erfarenheter, och sedan ifrågasätta eller dissa detta. Det är ett förhållningssätt som är mig mycket främmande. Kunskap kan se ut på många olika sätt och jag menar att man ska vara ödmjuk inför att andra människor kan ha kunskaper som går i andra riktningar än ens egen.
Men ok, jag väljer att tro att dina frågor är seriösa och ska försöka ge svar utifrån min personliga uppfattning.
AR går i grunden ut på samma sak som all dressyrridning – att utbilda sin häst till sådant som lösgjordhet, balans, lätthet, styrka och smidighet. Inget konstigt med det. Sedan ser vägen mot målet annorlunda ut än vad det många gånger gör inom den moderna tävlingsridningen. Men det är ju inte utbildningsgången du frågar efter, utan just vad AR går ut på.
En stor skillnad mot tävlingsridningen är, som du har noterat, att man inom AR rider på alla slags hästar. Dressyr är ju inget självändamål, utan något som helt enkelt ska utveckla hästen till att bli bättre och bättre, och det gäller alla hästar, även de ”loja, tjocka och felmusklade”. Man kan väl t.o.m. tänka sig att just dessa hästar behöver dressyren allra mest…
Beroende på var i sin utbildning ekipaget är ser det naturligtvis väldigt olika ut, precis som inom vilken inriktning som helst. Om du ser ekipage som är i början av sin utbildning så är tempot ofta lågt. Det har att göra med att man lägger mycket stor vikt vid både hästens och ryttarens kroppsuppfattning, och då krävs ofta ett lågt tempo för att ryttaren ska hinna uppfatta alla olika nyanser och saker som händer. Sen finns det AR-ryttare som föredrar att bli kvar i det låga tempot (dock ska det inte vara utan energi, då har man missuppfattat saken), och andra som gärna rider på i ett högre tempo när häst och ryttare är mogna för det. Som inom alla inriktningar kan olika personer ha olika syn på hur man vill ha det. Det behöver inte betyda att det ena är rätt och det andra är fel.
Eftersom den som vill komma riktigt långt inom AR ofta siktar mot både levad och t.o.m. skolor över mark, så är det naturligtvis atleten i hästen som eftersträvas även hos oss. Ingen annan än en atletisk häst kan utföra dessa rörelser på ett korrekt sätt som inte skadar hästen på sikt.
Vad som är ”rätt” eller ”bättre” ridning ska man vara mycket försiktig med att uttala sig om. Inom alla inriktningar finns det skickliga och mindre skickliga utövare. Så också inom AR förstås. Men i mina ögon finns det faktiskt en sak som skiljer rätt från fel – ridningen ska inte leda till att hästen får skador. Att rida är varken en nödvändighet eller en mänsklig rättighet, det är en rätt som vi tar oss! För mig innebär det ett stort ansvar. Om ridningen leder till ledinflammationer, ryggproblem, attitydproblem etc, då är det i mina ögon fel. Träningen ska bygga upp hästen på ett sunt sätt, inte ge skador som leder till nedsatt brukbarhet och i värsta fall avlivning. Det är ett orimligt sätt att använda det fantastiskt lojala djuret hästen.
Så till sist att AR-ryttarna framstår som en sluten grupp för inbördes beundran. Ja tyvärr så uppstår väl det fenomenet överallt där människor går samman kring något gemensamt. Men det är inte avsikten med AR. Tvärtom så finns det en uttalad idé om att man ska sprida sin kunskap vidare till dem som är intresserade. Och med tanke på att fler och fler blir intresserade av AR så verkar det ju faktiskt fungera.
Vänliga hälsningar Anna
Han måste ”sakna ett par hästar i stallet” om han inte förstår vad AR är efter ditt svar. Ett så enkelt och riktigt svar du ger! Hoppas att du får ett bra svar i hans blogg.
Hälsningar Emma
Emma!
Tyvärr har mitt svar inte gjort att han på något sätt har nyanserat sin bild av AR. Kanske dumt att alls ge sig in i diskussioner av den arten, vet inte om det kan leda till någonting. Men jag har svårt att låta fördomar och så mycket felaktigheter stå oemotsagda.
/Anna
Du får tro det eller ej men jag hoppas verkligen att en person som tex du skulle kunna bli ansiktet utåt för AR, Som det är nu så är nischen representerad av personer med större besatthet och mindre lyhördhet för sund hästutbildning och det jag fick fram får man väl hoppas att det inte är vad nischen egentligen vill stå för. Jag älskar att hästsporten är bred och full av nischer men det jag fick fram chockade mig och jag ansåg det vara direkt illa. INTE träningen och ridningen utan främst attityden, ordvalen, uttalanden, inställningen och kunskapsnivån var det som skrämde mig. Så länge den är som den är kommer ni inom AR som kan häst och utbildning och inte är låsta vid ett intresse som blivit en trångsynt mani att inte synas och syns inte ni kommer er nisch alltid att ses som lite kufisk.
Jag säger inte att det ÄR så till 100% men det är det intryck jag fick och hur jag än vänt på det så var det svårt att få ett annat intryck, iaf idag. Det kan vara resultatet av ”växtvärk” där för många för fort fått olika utmärkelser eller skaran vuxit fortare än utbildandet av medlemmarna vad vet jag. jag vill inte på något sätt medvetet prata illa om någon men jag fann det jag fann och mycket var långt ifrån bra. jag hoppas att denna trend vänder och att ni som kan häst får mer utrymme och de som vill mer än de vet vad de gör faller bakåt i leden. Det låter elitistiskt och kallt att säga så men resultatet blir annars vad det nu blev för mig. ett jättedåligt och tråkigt intryck fullt med brister.
Inte att förväxla med kritik på individnivå, det jag lade fokus på var nisch som grupp, del av hästsporten och roll.
Jag kommer inte göra mer uttalanden om detta och har lagt det bakom mig men ville avsluta med att försöka förklara varför jag reagerade starkt och negativt.
Tack för ett mer balanserat inlägg i debatten! Nu först kan jag förstå vad det är du vill säga.
Det gör mig verkligen ledsen att detta är den bild du har fått av AR. Jag kan försäkra dig om att vi är många som vill förmedla något annat, och att intentionerna med AR inte på något vis stämmer överens med det du beskriver. Det är i alla fall glädjande att du klargör att det inte är själva ridningen som du har reagerat mot, för det är ju den som är själva AR! Det finns ingenting inom AR som proklamerar huruvida hästar ska ha skor eller gå på lösdrift, eller för den delen vad man ska ha på sig när man rider. AR handlar om en syn på hur man utbildar hästar och omfattar en mycket respektfull syn på hästen som individ. Stor hänsyn tas till hästens biomekanik, temperament, exteriör, ålder, mognad etc. Faktiskt mycket mer än vad jag någonsin varit med om i något sammanhang under mina första 28 år i hästvärlden, oavsett inriktning.
Jag kan förstå din tanke om ”växtvärk”. Jag läste i någon tidning (minns tyvärr inte vilken) att uppemot 10.000 ryttare i Sverige skulle hålla på med AR. Det låter som en smått otrolig siffra, men i vilket fall som helst så är det många, och skaran växer. I sådana sammanhang blir det alltid ganska ”spretigt”, och det blir många som anser sig hålla på med något som de kanske inte riktigt har förstått vad det handlar om. Jämför hur det var när westernridningen gjorde sitt intåg i Sverige!
Vi som håller på med AR tycker naturligtvis att det är ”bäst” (missförstå mig inte nu!), det är ju därför vi har valt den inriktningen. Men som jag har skrivit tidigare är det viktigt att vara ödmjuk inför att kunskap kan se ut på olika sätt och gå i olika riktningar. Jag vet precis vad jag har tagit med mig från mina 28 år inom den ”moderna” ridningen. Det var på inget sätt några bortkastade år, jag har massor med kunskap därifrån. Men jag vet också varför jag valde en annan inriktning och vad jag har tagit avstånd ifrån. Dock är jag övertygad om att vi alla, och framför allt hästarna, skulle vinna på en bättre dialog och mycket mer nyfikenhet mellan olika inriktningar.
/Anna
Hade jag varit engagerad inom AR så hade jag nog funderat på att tala ARs framtid med den mindre grupp etablerade och hästkunniga av mina kollegor som brinner för helheten på ett sunt sätt om ett faktum iaf jag uppfattade som en direkt orsak till folks (och mitt) negativa intryck.
Nämligen det att många, flest unga under 30 nyttjar hästnisch namnet AR och inkluderar sig bland dem som äger rätten att föra läran vidare genom sina bloggar, presentationer, beskrivningar, hemsidor och där sitt egna sätt att föra ut träning & hästutbildning, tips, råd, fodringstips, hält råd, sko åsikter, hovkunskap etc etc allt i ARs namn.
Det framgår tydligt att de tar och tagit lektioner och ibland även fått någon utmärkelse för någon ”etapp” men deras sätt att utöva i praktiken och deras faktiska kunskap om hästen, hästhantering och orsak-verkan tänk är fullkomligen full av luckor och ibland direkta felaktigheter.
DESSA personer utgör vad gemeneman (inkl jag) utanför AR ser som ”ARfolket” eftersom det är de som nyttjar tex socialamedier brett som syns mycket.
Jag personligen tror inte AR metoden är helt rätt, speciellt inte för mig och mina hästar.
Det är inte samma sak som att tanken bakom nischen är helt igenom dålig eller att jag inte skulle respektera bredd inom vår sport och våra gemensamma intressen eller att jag inte skulle respektera en annan hästmänniskas kunnande och engagemang inom sitt gebit.
Däremot så tror jag efter ditt senaste svar att ni som är kunniga och erfarna hästfolk inom er genre är i minoritet, om det är numerär minoritet eller om det bara är när det gäller att synas utåt låter jag vara osagt för det vet jag inget om. Men faktumet kvarstår att är det så så har din nisch ett problem, den blir isf orätt tolkad av oss utanför den pga för många på för låg nivå som syns för mycket utåt med för höga tankar om sig själva och att de gör rätt och bäst i alla lägen. de som syns mest blir de representerande.
Kanske ligger problemet i att det är för lätt att få en första utmärkelse av något slag? det är ett svårt dilemma, all form av utmärkelse är bekräftelse till eleven och ger en viktig motivation att fortsätta. samtidigt som den är ett bevis på att man gör ”rätt” och därför kan växa folk övermäktiga och bli ”självutnämnande” med ett stort ego som resultat.
som smal nisch är ni utsatta för andras åsikter, desto större skäl till insikt i de egna undre leden kanske? hur de gör, beter sig, vad de säger och vad de för ut för signaler är den bild som blir omgivningens bild.
Hur som, jag ville bara göra ett kort inlägg för att visa att jag läst och förstått ditt svar. Vet inte varför det svävade iväg och blev långt.
önskar er ett bra 2014 och att det kan komma något gott att lära av ur detta.
Inom AR uppmuntras det egna tänkandet, därmed inte sagt att det kan se ut ”hur som helst” och fortfarande kallas AR. Som tränare är jag ansvarig för att hålla mig ajour med ”källan” till AR så att jag inte plötsligt står och undervisar om något annat än det jag utger mig för att göra.
Att unga människor tar för sig på sociala medier på ett sätt som vi äldre är ovana vid och ibland kanske ogillar, får vi acceptera. Jag ser i grunden något gott i det. I de AR-forum där jag är med finns enormt mycket vetgirighet kombinerat med kunskap och ödmjukhet. Ibland far det iväg, men då finns det alltid några som med vänlig ton styr upp diskussionen.
Ju mer AR växer, desto mer olikheter kommer vi att se, på gott och ont. Det finns ju inget ”AR:s informationsministerium” som kan eller vill reglera vem som får säga vad och i vilket sammanhang. Ordet är fritt i vårt land! Ansvaret för vad man gör med sin häst ligger alltid och endast på hästägaren.
/Anna