Det är många delar på ett huvudlag. Jodå, jag har hållit på med hästar i över 40 år, jag har tränsat flera tusen gånger, jag har tagit isär och putsat träns ett oräkneligt antal gånger, så jag borde veta. Men jag har aldrig förut designat ett huvudlag. Nu är det ju inte så att delarna blir fler för det. Tvärtom försöker vi minimera antalet remmar och jox i hästens ansikte. Men så många detaljer det ändå finns att tänka på!

Vad händer om vi ändrar den vinkeln en aning? Ska det vara tre eller fyra hål på varje sida här? Behövs det både en fast och en lös sölja vid det spännet, eller räcker det med en lös? Ska vi inte korta den här en centimeter och länga den där i stället? Men så där kan ju inte hålen se ut, det ser ut som en stjärt! Aarghh, den här mattan är för tjock att klippa i! (Jo, vi bygger prototyper av dörrmatta, ståltråd och silvertejp.) Hur ska vi markera att spännet ska sitta exakt här? Nu kom den för nära kindbenet ändå. NEJ, ståltråden tog slut! Var är det sidstycket som är 21 cm, eller vänta, skulle det vara 22? Ska den här vara fast eller ska den kunna löpa? Ska sömmarna på de svarta huvudlagen vara färgade? Ska vi ha den där lilla dekorationstjofräsen också? Och inte minst – vad ska underverket heta?

Så där håller det på. Frågorna tar aldrig slut. Varje gång vi tror att vi är färdiga med någon del så uppstår nya frågor, och så får vi göra om igen. Och tur är väl det! Om frågorna inte uppstod nu så skulle de naturligtvis uppstå senare istället. Det gäller att så mycket som möjligt är rätt innan PS of Sweden-kvinnorna åker till tillverkaren med våra alster för att få ett första ”utkast” uppsytt. Ju färre detaljer att sedan göra om, desto bättre!

Kreativ process = saker överallt!