I 18 år har vi följts åt; Melissa och jag. Hon är en avkomma till min första häst Elin och hon kom till mig när hon var dryga året. Vad lite jag visste då – om ridning, om hovar, om naturlig hästhållning! Fast det tyckte jag knappast då. Jag gjorde som de flesta andra; häst hade man i stall, i alla fall på natten, hästar har skor, rider gör man som dressyrtränaren säger åt en att göra. Ingen stor sak i det.

Melissa ställde upp på detta, liksom hon har ställt upp på allt annat som jag sakta men säkert har fört in i hennes liv genom åren. Hon är vänligheten personifierad (hästifierad?) och gör alltid sitt bästa utan några protester. Tyvärr, får jag väl säga. De nödvändiga förändringarna hade kanske  gått fortare om hon hade protesterat tidigt.

Redan vid 5 års ålder hade hon stora bekymmer och jag hade nog kunnat tapetsera ett halvt rum med veterinärräkningarna. Men inte blev hon bättre för det. Sedan dess har mitt sökande pågått. Veterinärer, kiropraktorer, tränare, massörer, hovslagare och många andra har varit inblandade utan större resultat. Ingen visste vad som var fel med min fina, lilla häst. Hon var bara trött, ledsen och stel. Till våren 2001. Då kom jag för första gången i kontakt med akademisk ridkonst och insåg direkt att här fanns en väg framåt. Började träna för Hanna Engström. Åh vad svårt det vara att lära om! Men tack, Hanna för allt du lärt mig! Detta sätt att träna hästar har gjort mer än en förstörd häst frisk igen. Melissa, som var oridbar vid 6 års ålder, tog mig ända till riddarprovet 2007! Bent Branderup och Christofer Dahlgren fortsätter att lära mig mer och mer om akademisk ridkonst.

Det ena ger det andra och efter ytterligare ett par år var jag mogen att inse att lösdrift och avskoning var det enda rimliga, ur flera aspekter. Gissa om det har hjälp henne att hålla igång sin kropp! Idag är det min dotter Maja som vårdar hennes hovar, under överinseende av Emmi och Elina Sankala.

Nästa steg var att ta hjälp av Eddy Blom med mananalys och efterföljande mineralterapi. Efter en tid med dessa medel såg jag Melissa för första gången på många år rulla runt över ryggen i hagen. Då blev jag tårögd, jag lovar.

Det senaste tillskottet i hjälpfloran är bioresonansbehandling. Det är Veronica Niva som står för den behandlingen. Veronica kom in i vårt liv i en period när Melissa av någon anledning var väldigt nedstämd. Efter bara ett par behandlingar hade hon nytt liv i ögonen och busade runt som en unghäst i hagen. Tårögd igen!

Melissa har aldrig blivit helt bra från sina krämpor, och häromåret fick hon borrelia, vilket förvärrade en del av det som blivit så mycket bättre fram till dess. Men med duktiga ”hjälpare” runt omkring mig så fungerar hon ändå. Idag jobbar jag henne ungefär tre dagar i veckan, mest med sådant som hon tycker är roligt; galopp på en stubbåker, lite löshoppning, en tur i skogen och så korta pass på banan vid handen och uppsuttet för att hålla henne mjuk och lösgjord.

Melissa är tryggheten i vår hästflock, och hon är nog min trygghet också, om jag tänker efter. Jag hoppas att vi har många år kvar tillsammans! Som du ser ovan har jag flera personer att tacka för att Melissa fortfarande finns hos mig, men det största tacket ska riktas till Melissa själv – en anspråkslös men fantastisk kämpahäst!

 

Average Rating: 4.4 out of 5 based on 220 user reviews.

Det här inlägget postades i Essäer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *