Vi har nu fyra trevliga hästar att njuta av och med. Jag förundras lite över hur olika de är allihopa. Det är verkligen fyra olika sorter, lite som Quattro Stagioni. :) De skiljer sig helt både exteriört och mentalt. Påverkar det hur vi tränar och hanterar dem och hur i så fall?

Först har vi min trotjänare Melissa. Ett svenskt halvblod född 1994 efter Master. En klok dam med ett hjärta av guld som man kan anförtro minsta barn. Oavsett vad jag ber om så ställer hon upp. Hon bär sina bekymmer utan att klaga, vilket har lett till problem eftersom hon på det sättet lagrade på sig både kroppsliga problem och sorg under lång tid utan att jag förstod det. Hon är ledarsto i vår lilla flock. Dit hon går, dit går de andra också. Hon är den stora tryggheten för dem.
Jag har haft Melissa sedan hon var drygt ett år. Jag har gjort många misstag med henne, men jag har också efter bästa förmåga reparerat dem vartefter jag har lärt mig mer om ridning och hästhållning.

Melissa är hästen som man får lära bus och rackartyg, annars blir hon lätt alltför skötsam, på gränsen till undergiven.Hon har lärt mig ovärderligt mycket och tagit mig ända till ett riddarprov! <3

Melissa tränas idag mycket sparsamt (2-3 korta pass per vecka) och med extra mycket kärlek. Träningen består mest av sådant som gör henne extra glad; en snögalopp, piaffträning på en solig stubbåker, lite spansk skritt vid handen, löshoppning. Allt som får det att glimma i hennes ögon är ok!

Så har vi El Diablo, korsning PRE – kallblodstravare, född 2004 efter Aldebaran VI. Diablo är en motsägelsefull natur. Vänlig men bufflig och nonchalant. Osäker och rädd men nyfiken och stöddig. Kolugn ena stunden men exploderar i nästa. Går i perioder knappt att ta från gårdsplanen men så åker jag på kurs med honom och han uppför sig exemplariskt. Svårmotiverad! Vad jag än ber om ställer han frågan ”Vad ska det vara bra för?” Han är en sann utmaning! Han har länge varit lägst i rang i flocken, men så kom Exito och Diablo hade plötsligt någon att bestämma över. Det gjorde honom väldigt förvirrad till att börja med, han kunde inte alls hantera situationen. Han är mycket känslig för förändringar. Oftast. Fast inte alltid. Ibland tycker han att det är jättekul! Jag sa ju att han är motsägelsefull. Diablo är hästen som man måste vara superkonsekvent med. Han testar varje dag om det som gällde igår också gäller idag.

Diablo har fått mycket hjälp av Eddy Bloms mineralterapi och av Veronica Nivas LIFE system. Utan deras hjälp undrar jag om jag hade rett ut denna mycket speciella häst!

Diablo behöver MYCKET rörelse, han blir bättre ju mer han får röra sig. Helst varje dag i rejäla pass. Han motiveras bäst av godis. Knepigt i början, då han var väldigt nafsig. Då jag inte hittade några andra bra sätt att motivera honom började jag belöna honom när han inte nafsade, och det förstod han. Han blir lätt uttråkad, så emellanåt går det att motivera honom med att han får göra övningar som är på gränsen till vad ha klarar och så ge honom massor med beröm när han försöker. Då blir han tydligt stolt! Eller så väntar han bara på godiset… ;)

En helt annan sort än mina två hästar är min dotter Majas ponny Sammy Shamrock. Han är en c-ponny med okänd härstamning, importerad från Irland. Troligen född 1997. Han är som Lille Skutt, törs inte egentligen, men om Bamse (Maja) är med så gör han det ändå. Och som han gör det! Han är ponnyn som ger sitt hjärta i alla sammanhang. Dressyrtävling – Jajamen! Hoppning – Gärna (inte för högt bara, då blir jag rädd). Lite fälttävlan – Visst, vi testar. Akademisk ridkonst – Hurra, man får galoppera jämfota! Working Equitation – Inga problem! Utan träns – Skulle det vara något särskilt? osv.

Missförstå mig inte nu, Maja har naturligtvis lagt ner massor av arbete för att komma dit hon har kommit med Sammy. Sådant går inte av sig själv, oavsett hästens personlighet. :)

Sammy är alltid vänlig och han är tillgiven mot dem han känner, men annars misstänksam och försiktig. Han tränas uppsuttet och vid handen, oftast 5-6 dagar/vecka, men han verkar klara både att tränas mer och att tränas mindre, och han finner sig lätt tillrätta i olika miljöer. Kort sagt en underbar liten ponny!

Och till sist nytillskottet Exito, en lusitanovalack född 2010 efter Alcatruz. Exito är även han Majas häst. Exito känner jag inte så väl ännu, men att han är trygg och vänlig är tydligt. Han söker sig gärna till oss människor. Han är i ”kraft” av sin ålder klart lägst i rang i flocken, men det verkar han tycka är helt i sin ordning.

Han har varit hos i knappt tre veckor och tränas inte alls ännu. Han går i hagen och lär känna sin flock och oss än så länge. Under våren börjar arbetet med longering och markarbete. Det ska bli spännande att följa!

Vad har de gemensamt då, dessa fyra helt olika individer? Jo, att de är HÄSTAR! Det betyder att hur olika de än är, med allt vad det innebär av olika upplägg av träning mm, så har de vissa grundläggande behov som är lika. Dit hör bland annat behovet av nästan ständig rörelse och behovet av nästan ständig (men inte obegränsad!) tillgång på mat. Vårt sätt att lösa rörelsebehovet är lösdrift och matbehovet löser vi genom att ge hö blandat med vetehalm i småmaskiga hönät. Våra hästar verkar trivas förträffligt med det och må bra av det. Det blir som ett tack från oss till våra hästar som gör så mycket för oss!