Ibland kommer det saker i ens väg som förändrar ens hästliv i grunden. Det händer inte så ofta förstås, men det känns väldigt bra när det händer. En sådan händelse var det när vi började utfodra med småmaskiga hönät.

El Diablo här till höger har alltid varit för tjock, och jag fick ständiga order från veterinärer och andra om att banta honom. Problemet var bara att han trots bantning inte gick ner i vikt. Det enda som hände var att han var konstant stressad (läs hungrig!), att han kastade sig över all mat som kom i hans väg och åt i ett tempo som en utsvulten ökenvandrare. Jag har aldrig sett en häst äta i det tempot som han gjorde. Han hann knappt andas! Naturligtvis fick han också mer och mer problem med sin redan krånglande mage. :(

Jag vågar påstå att hästar inte ska bantas genom att man ger dem färre eller mindre ransoner. Hästar är skapta för att äta nästan jämt, därför har de bl.a. ett konstant påslag av galla. (Hos oss människor portioneras gallan ut från gallblåsan vid behov, men hästen har ingen gallblåsa som kan mellanlagra gallan.) Om gallan inte får någon mat att arbeta med ställer den naturligtvis till det för mag-tarmkanalen med magproblem som följd.

Att bara ge fri tillgång ställer till problem för de flesta, eftersom hästarna helt enkelt får i sig alldeles för mycket mat och alldeles för fort. Man måste alltså på något sätt ”begränsa den fria tillgången”. Sedan vi började med fri tillgång på hö i dessa hönät med små maskor (max 3-4 cm) har El Diablo för första gången gått ner i vikt. Han är aldrig stressad över maten längre, eftersom han aldrig behöver vara hungrig och hans mage mår mycket bättre!

Näten vi använder finns att köpa här. På något magiskt vis drar de ihop sig när de blir lite fuktiga, vilket de blir av vädret eller helt enkelt av hästarnas saliv. Sen är de lika stora igen när man ska sätta i en bal. Förklara det den som kan!

För att inte hästarna ska dra ut näten på marken fäster vi dem i lådorna med låsbara karbinhakar. Jag har för mycket länge sedan varit med om en ridskolehäst som lyckade få karbinhaken som hon själv stod uppbunden med att gå rakt genom kinden när hon bråkade med en spiltgranne. Mycket obehagligt! Hon blev sönderriven i kinden förstås, men helt återställd så småningom. Med den här typen av karbinhakar är den risken borta.

Den här vintern har hästarna av någon anledning lyckats ha sönder näten mer än tidigare (jag lagar med vanligt hösnöre, det funkar bra, men blir lite tjatigt), så nu provar vi olika varianter av att hänga upp dem istället. Det har även fördelen att de äter ännu långsammare, eftersom näten gungar iväg lite.

Vad som är slående är att om det råkar hamna löst hö på marken, så äter hästarna ändå hellre ur näten!

Och en sak till – det är skönt med sovmorgnar! Vi behöver aldrig gå upp i ottan för att fodra längre. En s.k. positiv biverkning. :)